och det är han. djungelgeorge.
han står och håller emot. håller om. håller i.

jag älskar honom.
för att det inte finns nåt skäl att låta bli.

det är konstaterat nudå. det finns ord för det. kris. depression. ohållbar livssituation.
och jag klarar inte av min vardag. eller min son. eller mitt jobb. och jag bär på skuld. för allt.

i onsdags brast det. jag gav upp. det fanns inga alternativ. inga jag kunde ha levt med åtminstone.
så jag ringde vårdcentralen. och jag grät så mycket att jag knappt fick fram ett ord.
min husläkare sa bara; häng kvar.
2 timmar senare satt jag hos kuratorn. hon som slutade samma dag och hade egentligen varken tid eller ork med mig.
mitt ansikte sprack sönder. jag gick av. mitt itu.

och under samtalet knackade det på dörren. hon öppnade, och där satt jag blottad för världen. just då hatade jag henne.

på kvällen ringde psykologen. han gav mig en tid dagen efter. och ännu senare samma kväll ringde hon från familjecentralen. henne fick jag träffa på fredag, och varenda fredag framöver.
så nu väntar psykologbesök en gång i veckan och sessioner med familjecentralen likaså.

när man ber om hjälp, får man det faktiskt. jag tror att de har lärt sig av tidigare misstag. här vågar man inte låta någon hänga löst. inte längre.

så. den gångna veckan.. lite sämre, lite snurrigare.