inte nu längre. jag är mest galen. och tom. torr, liksom. utan substans.

idag är sista dagen med piller. den enda skillnaden på nu och då är vansinnet i min skalle och en ständigt gnagande ångest. den har bitit sig fast. och hjärtat fladdrar.

innan var det attacker. jag föredrar dem. vansinnet får jag leva med.

jag antar att det är en del av mig. en del som jag alltid försökt gömma.

nu är den på ytan. mitt beteende är bisarrt. och jag skrämmer mig själv. jag är vilse i ett huvud som känns främmande. nog är nog.
det är nog meningen att jag ska falla. för att kunna lyfta igen. detta kan inte vara meningen åtminstone. piller får andra käka. själv ska jag hålla mig långt ifrån dem.

på fredag åker vi. än älskar han mig, djungelgeorge. men det är bara en tidsfråga...